Den senaste tiden har spenderats med mindre barn. Jobbigt tänker förmodligen vissa. Väldigt givande tycker jag. Även om man ibland kan känna behovet av att ha en tyst stund för sig själv. För min erfarenhet av dessa barn var att den enda tysta stunden infann sig när de sov. Men det infann sig också en energi som jag verkligen kom att uppskatta. Samt en naturlig nyfikenhet på livet. Att umgås med lekande barn kan faktiskt ha förmågan att ta fram det gömda barnet inom en själv, vilket är en häftig upplevelse att vara med om. Nu längtar man bara efter egna små knoddar.
Har man egna barn tror jag att det blir lite lättare, och man upplever nog inte det hela som lika intensivt och krävande som man gör när man är barnvakt. Man vill så gärna bli den snälla ”tanten” som de ska komma att älska mest av alla, eller i alla fall mest av alla deras barnvakter. Visst måste det också vara lite klurigt med barnuppfostran i vissa stunder. Ens egna handlingar som vuxen kan kännas så avgörande för hur dessa barn kommer att tacklas med livet när de vuxit upp. Men har man egna barn så tror jag barnuppfostran växer fram i en slags magkänsla kring hur man ska agera, vilket gör att det egentligen inte är något som man behöver oroa sig för. Det mesta löser sig om det får sällskap av det sunda förnuftet.